Ny professionell utbildning lanseras av Mindful People

MINDFULNESS GUIDE TRAINING

Nu kommer första informationen om denna professionella utbildning.

Kristina Lindgren
Mindful People

Vill Du förmedla mindfulness och naturlig vakenhet till andra?

Ta del av MINDFULNESS GUIDE TRAINING som startar i september 2012. En ny och unik utbildning för professionella. Träningen innebär en fördjupning i mindfulness för dig själv med syftet att tryggt förmedla själfull närvaro och naturlig vakenhet på olika vis till andra. Det är en ny fördjupningsutbildning med mindfulness för dig som redan har erfarenhet av mindfulnessmeditation och är coach, terapeut, vägledare, lärare osv. Inspirationen har funnits där länge. Många har frågat efter fördjupad handledning och det känns härligt att äntligen presentera Mindfulness Guide Training... Läs mer här >>

Introduktionskvällar inför Mindfulness Guide Training: 25 april och 23 maj, Ordenstrappan 2, Stockholm, kl. 17-19

För anmäl dig här>>

Kursens datum i Stockholm: 14-16 sept, 5-6 okt, 10-11 nov 2012

Jag kommer att skicka ut en hel del spännande material och artiklar om de teman utbildningen innehåller efter hand. 

Om du vill få löpande nyheter kring denna träning gå in på nya webbsidan och klicka för att få nyhetsbrev via epost i den vänstra spalten.

Varma vårhälsningar

Kristina Lindgren

Mindful People

Se vad dina egna förväntningar skapar

Jag är en stor beundrare av Pema Chodron. Hon har en förmåga att formulera sig rakt till det mänskliga hjärtat. Just dessa ord träffar en plats i mig just nu.

"Awareness is the key. Do we see the stories that we're telling ourselves and question their validity? When we are distracted by strong emotion, do we remember that it is our path? Can we feel the emotion and breathe it into our hearts for ourselves and everyone else? If we can remember to experiment like this even occasionally, we are training as a warrior. And when we can't practice when distracted but KNOW we can't, we are still training well. Never underestimate the power of compassionately recognizing what's going on."


Jag hade nyligen en upplevelse som hjälpte mig tillbaka till VÄGEN. Jag upplevde att en vän sårade mina känslor. Att ge dessa känslor full uppmärksamhet gjorde att jag tydligt såg att den här personen inte egentligen vill ta någon hänsyn eller vill vara min vän. Sen såg jag att känslorna var bundna till illusionen att vi var vänner. Min förväntan på denna person skapade besvikelsen. Jag sårade mig själv genom att inte vilja se sanningen. Jag kunde lätt ha blivit mycket mer arg, börjat känna mig otillräcklig, fantisera att "jag gjort ngt fel" gentemot den andre osv. Och så gör vi ju vanemässigt, skapar "tillägg" till en situation eller relation. Det är dessa tillägg som gör oss ofria eller sårar oss. Vi ger en situation eller relation mer eller mindre värde utifrån våra förväntningar. Sen går det inte som vi vill och vi blir ledsna eller arga, ser inte vår egen snara. Medveten medkänsla med mig själv här, att se mina missbedömningar, gjorde också att jag inte kritiserade den andre uttryckligen, och då slapp jag skapa den smärtan också.


Så här kan vi också bete oss runt t.ex. julfirandet. Jag hörde nyss en person resonera så här: "Nu är vi snart lediga, det är jul och det ska bli så mysigt och trevligt att bara få vara tillsammans, äta gott och bara vara". Det här tillägget, i detta fall är orden "mysigt och trevligt" kan vara vanskliga även om det verkar bara vara oskyldiga ord man hasplar ur sig. Om vi inte inser att alla andra har olika definitioner på ordet trevligt än vi har, eller inte alls strävar efter trivsel, så kommer vi troligen att bli besvikna på oss själva eller någon annan, tycka att de är otrevliga eller något annat som inte stämmer med vår förväntan. Vi skapar här ett onödigt lidande för oss själva. Och det här exemplet är ju ändå ett av de mer harmlösa vi ofta ändå lärt oss uthärda.


Om vi vill leva lite mer avslappnat, behöver se vilka tillägg och förväntningar vi bär på och se att de tillhör oss, mer än situationen eller den andra personen. Ibland tror vi också blint på andras tillägg, och de kan ju inte heller alltid leva upp till sina egna förväntningar heller, så allt blir liksom en soppa om vi inte ser klart.
Min pappa hade stukats lite för ofta i livet. Han försökte skydda mig genom att säga "Ha inte för höga drömmar då blir du bara besviken". Men jag ville inte leva negativt desillusionerad, och reagerade motsatt på detta. Bestämde mig för att hellre bli besviken då och då, än att svika mina drömmar. Denna inställning har verkligen hjälpt mig att lyssna till hjärtat, ta emot livet i sin helhet och göra något av de möjligheter jag fått. Med detta vill jag nog säga att man inte ska sluta ha förväntningar, bara vara medvetna om att det inte finns något "jag" eller "du" som ska behöva klandras eller prisas för resultatet. Låga förväntningar kan skänka oss sinnesfrid och positiva överraskningar, höga förväntningar gör att vi anstränger oss och skapar saker som kan skänka glädje. För låga eller höga förväntningar gör oss sårbara, men också mer medvetna och ödmjuka.

Medvetenheten och medkänslan öppnar för toleransen, förståelse och förlåtelse för alla de misstag vi och andra gör hela tiden.

Vem är det som mediterar, som söker och försöker?

Tar vi bort ordet "jag, mig, mitt" ur vår kommunikation...så förändras eller sker ingenting, livet flyter på som om inget har hänt. Och om vi riktar uppmärksamheten till detta jag, försöker hitta det, kan vi inte finna det någon stans. Kan du ta på eller hitta tankarna, eller se var alla tankar kommer ifrån? Eftersom det vi tänker inte går att finna,  så finns "jag-tanken" heller ingenstans att finna. Jaget är helt enkelt en berättelse vi lever igenom, en samling tankar och minnen som om de försvann inte skulle ändra någonting här och nu, utom att vårt sinne skulle befrias från den tolkning det lägger på nuet inifrån den här berättelsen. Vi skulle istället fritt kunna ta del av nuet, utan den mask som jaget håller så kär och relatera igenom. Jaha tänker du kanske, vem vill tappa "jaget", stå där naken utan skydd av titlar, meriter eller identitet. How sexy is that? Det verkar vara en både galen, tråkig och dum idé. Men, det är bara "jaget" som tycker det verkar trist och skräckslaget att föreställa sig detta. Hela livsupplevelsen är ju ändå här ändå, fast "jag" deltar i detta nu med "mitt" begränsade synsätt. Situationen kommer inte att förändras eller försvinna, du kommer inte att försvinna, eftersom jaget inte egentligen existerar utom i tanken, så förändras ju inte verkligheten.  


Min egen erfarenhet är att medkänsla är kvaliteten, en bro, mellan "mindfulness som något som jaget utövar", och att skifta dimension och släppa taget om sinnets aktiviteter och detta "jag" som verkar göra något. Medkänslan med alla dessa ansträngningar vi gör för att skydda och bevara detta jag, och dess naturligt ofullständiga, splittrade, overkliga eller instängda tillvaro luckrar upp misstänksamhet och paranoia. Rädslan att släppa jag-fixeringen smälter sakta när vi kan hålla alla smärtor, lust och olust, i famnen till de ger upp sin existens till kärleken. När vi tittar bortom alla dessa processer, riktar uppmärksamheten till det som hela tiden ser, och är här oavsett vad vi gör, återuppstår vi om och om igen i detta flöde av intryck som samma seende, samma osynliga varande, oavsett upplevelserna som skiftar. Att vila i medveten närvaro, den ulimata verkligheten, det icke delbara, innebär att inkludera allt, kunna känna allt, ta emot allt, och våga släppa allt vi känner och vet in i den stilla tomma rymden. Det kan ske i sin helhet fullt  spontant eller vi kan uppleva det öppnas över tid. Men då det sker är upplevelsen att "jaget" inte alls har med detta att göra, jaget kan egentligen inte påverka detta nu, samtidigt finns jaget med fullt och helt opåverkat inne i detta hela medvetande. 


Mindfulness är ett begrepp som verkligen har misstolkats, missförståtts, missbrukats och ryckt ur sitt sammanhang i vår tid. Men det förändrar ju inte att vi ändå kan finna detta varande. Ordet pekar mot sitt ursprung, men ordet är inte lika med slutdestinationen. Så varför leta efter mer, söka något annat än det som är här, när hela Livet, tillvaron, finns här, och öppet, utan förväntan, inväntar att vi ska anlända hit, hem, om och om igen. Och när vi väl landar här, märker vi att vi aldrig varit någon annan stans, någon gång.


"The mind gets in the way of mindfulness.  Minds can't be mindful, minds should drop. Mindfulness in Pali and Sanskrit, Sati and Smriti, are complex words and translations will never due justice...When we are mindful we are touching a completely different dimension. This explanation is lacking in today's meditation world. We make a fundamental mistake about who is meditating."  – Venerable Sudhammacara

Livets ljuvliga sköra sköna storhet

Hemkommen från soliga Californien, och har nu påbörjat en lärarträning: "Natural Awakening, Nondual Advanced Training", och jag finner mig både entusiastisk och "mörbultad". Upphängd och nersläppt kan man säga. Tacksamheten lyser ändå genom trötthet och jetlag. Känner mina mungipor dra uppåt hela tiden, så nöjd med att ha funnit fördjupning i det jag visste fanns på vägen. Utan kompromisser en naturlig närvaro och att vara, utan ansträngning i helhet och kontakt. 

Men trots att vi kan vilja bli fria i sinnet, klarsynta och fridsamma upptäcker man att det kräver ett offer. Att verkligen släppa de föreställningar och förhållningssätt som ligger djupt i vägen, det blir en brottningsmatch med det bekväma egot. Det är det enklaste av det enklaste att vara fri, bara vi kan genomskåda hur vi skapar ofriheten. Vi kan i det oändliga utforska och bli mer medvetna om livets innehåll, lära oss att förhålla oss till ditt och datt, men friheten kommer då vi även kan släppa in lite mer rymd och vila i livets outgrundliga seende medvetenhet.

Jag upptäckte också hur mycket jag hittills släppt, hur fri och exponerad jag ändå kan vara utan att behöva skydda eller förklara. Det underbaraste ögonblicken är i alla fall jag exponeras för livet fullt, känner av mitt  hjärta och själ. Denna skörhet, som är så ljuvlig och gör oss fyllda av förundran när vi känner livets stora skönhet och stillhet växa inombords. Jag inspireras också av citatet nedan, som så väl beskriver detta allmänmänskliga men även förklarar ett buddhistiskt begrepp.

"Om vi skulle fråga Buddha,"Vad är bodhichitta?"han kan säga oss att detta ord är lättare att förstå än att översätta. Chitta: "sinne" och även "hjärta" eller "inställning." Bodhi betyder "uppvaknad", "upplyst" eller "fullständigt öppen." Ibland kalls det helt öppna hjärtat och sinnet av bodhichitta, en "soft spot", en plats som är sårbar och mjuk som ett öppet sår. Detta jämställs, delvis med vår förmåga att älska. Även den grymmaste har denna mjuka plats. Även de mest aggressiva djur älskar sin avkomma. Som Trungpa Rinpoche uttryckte det, "Alla kan älska något, även om det endast är  tortillas." - Pema Chodrön

Naturlig vakenhet rakt upp och ner.

Det är ett tag sen skrivklådan slog till. Inspirationen börjar rinna till nu igen och jag har många uppslag. Men först ska jag åka på en lärarutbildning i San Francisco som kallas "Natural Awakening - Nondual Advanced Traning". När jag snart kommer hem full av detta, nya spännande möten och erfarenheter så kommer det mer på bloggen.
Pema Chodron en av våra visaste och mest jordnära nu levande meditationslärare och buddhist talar här om just naturlig vakenhet, utan att försöka meditera med så mycket ansträningning. Att bara vara här naturligt närvarande. Kika på denna videosnutt. Snart kommer mera :)

Glädjen med meditation?

”Det finns inte tid till att ta livet med ro.” Det hör jag ofta många säga till sig själv som ett sannings-mantra. Men är det verkligen sant? Är inte livsupplevelsen kopplad till det egna beteendet och en rad beslut som tidigare tagits? Varför är man då inte nöjd med sina egna beslut? Vi kastar ur oss fraser som denna, för vi inte orkare eller vill slippa ta ansvar för situationen. Vi skyller på tiden, tidsandan och omständigheterna och rusar på och hoppas att något förändras imorgon. Vi är så programmerade att vi inte ens hinner reflektera över vad några små förändringar i schemat skulle kunna ge för att uppleva livet väldigt annorlunda. När jag rest i fattiga länder, där människor har det existentiellt mer utmanande än vi oftast har, så slås jag av hur mycket glädje och generositet jag ändå möter i människorna. Då påminns jag om min varande-grund, att glädjen finns där. Precis som solen alltid lyser bakom molnen.

Detta lär sig mina mindfulnesselever.  De har utmanat sina ”vanemonster” och vågar prova några minuters perspektivskifte varje dag. Med tanke på hur de beskriver sina utmaningar är de verkligen hjältar som ger sig ut på okänd mark. De vågar äventyret, att leta upp sin glädje, frid och energi. Att göra anspråk på livets goda igen, trots vardagens omständigheter.

Närvaro är i ropet. Att stanna upp kräver vakenhet, att förändra vanor behöver ännu lite mer av mod och motivation. Att öva sig kan vara det mest effektiva. Mindfulnessmeditation innebär ju nu inte att sträva eller anstränga sig. Ändå är det många som upplever det svårt att motivera sig till ett regelbundet utövande. Vi provoceras av att inte göra något,om så bara för en stund. Vi tror här att meditation är något man gör, som tar min dyrbara tid.  Ändå vittnar meditatörer som praktiserar regelbundet om att deras praktiserande ger dem sinnefrid, glädje, hälsa och ett nytt livsinnehåll. Nu kommer även forskning som börjar visa att vi oformar hjärnan och påverkar hälsan i grunden med hjälp av meditation. Vi står inför en kollektiv revolution, en möjlighet för oss att leva mer fullt och glädjerikt.

Låt oss då undersöka vilken roll glädje kan ha i daglig meditationspraktik. Vad är nycklarna för att finna glädje i meditation? Jo, glädje är en naturlig följd av att vara närvarande och upptäcka sinnets natur. Glädje i meditation är även lyckan i frånvaron av ansträngning. Lättheten i att betrakta det fruktlösa i att försöka, att släppa taget om att något måste ske eller göras. I den stora rymden i varandet, kan vi se klarare hur präglingen att det ska kännas eller vara annorlunda ständigt grumlar vårt nu. Vi lider djupt av att vi vill bli eller känna något annat än det som är, och hoppet att något ska sker genomsyrar sinnet. Detta som ser allt detta, detta är allt som kan vara, och kan vara engagerat i nuet. Allt annat är upprepning av prägling i samma banor och som förstärker strömmen av det villkorade livet, och våra mönster som binder oss vid tidens gång. Ser vi detta klart, väcks spontant en lättnad, en glädje över att möjligheterna är annorlunda och flera än vi föreställt oss.

Glädje är inte ett resultat i sig, utan något helt och fullständigt i sig självt. Är jag glad så är jag glad, varken mer eller mindre just då. Vi kan ändå se att meditationsutövande medför ökad upplevelse av glädje. Den glädje som det är att helt enkelt vara närvarande och delaktig i ögonblicket.

Förvisso är observerandet av sinnet inte något trivialt, det kan verkligen vara mödosamt och utmanande men trots detta ändå glädjebringande.  Perioder av lättheten att bara vara, varvas med upplevelser av kamp och flykt från stunden. Den djupare glädjen träder fram då styrkan i närvaron ”besegrar” vanemässiga tankemönster och reaktioner och vi upplever oss då inte som offer för känslomässiga kast och tankedramer i lika stor utsträckning. Observerandet av sinnet här och nu blir något vi börjar glädjas åt och intressera oss för. Meditationsvanan blir mer och mer berikande för oss.

Kan man då uppleva meditation njutbart eller meningsfullt? Ja, om vi talar om njutningen att uppleva det öppna rena ögonblicket. Som alla meditatörer vet, så är övningen också utmanande, särskilt om vi har förväntningar och krav på resultat. Glädjen kommer om du bejakar att sitta regelbundet, men lyser med sin frånvaro om du gör motstånd mot själva utövandet eller upplevelserna. Glädje bär på mening som en inbyggd självklarhet. Det är varken meningsfullt eller meningslöst att vara närvarande eftersom det är vår natur och något självklart vi inte behöver förklara för oss själva. Vi upplever att vi redan har allt vi behöver.

Vilket budskap ger du dig själv?

Vi kan lära oss så mycket om vilka budskap vi kommunicerar till oss själva genom att vara uppmärksamma och närvarande med känslorna vi upplever i nuet. Tex. när du tänker på något du inte tycker om så får du en "negativ" känslorespons. När du tänker på något du gillar så får du en "positiv" känslorespons. Om du tänker nedsättande om dig själv, dina prestationer eller ett beteende så reagerar du med en "negativ" känsla. Detta kan skapa omedvetna reaktionsmönster som verkligen underminerar ditt välbefinnande. Jag menar inte att du ska sluta göra förnuftiga bedömningar som kan hjälpa till att utveckla dina förmågor. Det jag menar här är att ge akt på onödig nedsättande kommunikation som lägger krokben för lusten att lära och anstränga sig att växa och även i dina relationer till andra.

Jag började utforska min egen inre kommunikation för ett antal år sedan. Märkte att jag slentrianmässigt kommenterade mig själv negativt även när jag gjorde små oförargliga misstag genom att säga tex."Åh så dum jag är" eller "Gud vad klantig jag är" osv. Men var det sant att jag var dum eller klantig? Oavsett sanningshalten så kritiserade jag mig själv med nedsättande ord på ett negativt sätt. Och resultatet blev att luften gick ur och jag också kände mig sämre än jag skulle gjort om jag hade sagt något mer medkännande eller tom. uppmuntrande som "Hoppsan, där har jag mer att lära" eller "Jag får visst pröva ett annat sätt". Att se och kunna vända detta kändes verkligen som en seger för mig. Samma sak händer när vi tänker negativt om andra. Vi förknippar en negativ känsla med ett beteende eller egenskaper vi inte gillar hos en person vi möter. Detta kan komma att färga både relationen och kommunikationen generellt om vi inte blir medvetna om detta. Ofta kan det bli riktigt trassligt för oss när vi inte är medvetna om vilka budskap vi ger oss själva. Om man gör som jag gjorde, går omkring och säger till sig själv "jag är dum" kan det få konsekvenser. Jag blev mån om att inte känna mig dum, och undvika att situationer som kunde riskera att jag upplevde mig dum.

Jag blev nu botad från detta på en av mina första meditationsretreater. En av de första dagarna ställde jag en fråga till läraren om hur jag kunde bemöta en svår upplevelse jag hade i meditationerna. Hon såg bestämt på mig och sa "Du som hållit på så länge, och du vet inte hur du ska bemöta detta?" (Hon måste ha blandat ihop mig med någon annan, för jag var ju nybörjare.) Jag blev helt stum, reagerade med skam, eftersom jag ju "borde" ha vetat detta, jag kände mig sååå dum. Jag låg en hel natt och skämdes, både för att jag kände mig dum och för att det verkade ju vara "sant" också. Sen började jag plötsligt "vakna". Läraren hade verkligen omedvetet speglat hur jag brukade kommunicerar till mig själv därför blev lidandet dubbelt hårt. Plötsligt kände jag mig stark, kände medkänsla med mig själv som velat lära men bemöttes av nedlåtenhet. Lärarens arrogans spädde ju på min egen självkritik. Jag såg att mina inre nedsättande budskap aldrig hjälpt utan stjälpt mitt självförtroende istället. Detta är som ju alla förstår oerhört begränsande att omedvetet gå omkring och försöka skydda sig på det sättet.

Vi har alla olika omedvetna vanemönster som skyddar oss från att "må dåligt" i onödan. Samtidigt tror vi på budskapen vi säger till oss själva (kanske vi också fått budskap det från omgivningen, i familjen eller skolan tex.) och därför tror vi på att vi förtjänar detta lidande. Budskapen har gjort oss till dem vi anser oss vara, som en identitet. Medvetenheten om budskapen gör oss fria att välja. Det samma gäller positiva budskap, som ju skapar bättre förutsättningar, men är vi omedvetna kan även dessa begränsa oss om vi tex. alltid tror att vi måste få positiv feedback, vara "duktiga" eller "glada" för att må bra eller ge omgivningen det vi tror den behöver.
En mammaledig deltagare på en mindfulnesskurs upptäckte att den irritation och stress hon byggde upp på dagarna berodde på att hon inte lyssnade på sina grundläggande behov. Hon tog tex. sällan paus för att äta eller gå på toaletten, istället hon såg till barnens behov strots att kroppen signalerade panik för att den var hungrig och kissnödig. Detta byggde upp fysiska spänningar, trötthet och skuldkänslor för tålamodet med barnen blev lidande. Vilken lättnad hon upplevde när hon såg att paniken i kroppen var en "god" signal som ville hjälpa henne att se  och välja att äta och tömma blåsan.

Känslor är bara, de är varken bra eller dåliga, de ger information om vad vi behöver, vad vi kan välja för att nå harmoni eller konflikt. Så även en negativt laddad känsla ger oss värdefull information. Men lyssnar vi inte så skruvas volymen upp och vi skuldbelägger känslorna istället för det som orsakar dem. Som vanemässiga beteenden, budskap eller tankar som är skadlig för oss. Det är väl trösterikt att veta att varje gång du är medvetet närvarande med känslor som tex. skam, rädsla eller osäkerhet, har du din chans att släppa ett gammalt vanemönster som direkt vill styra dig till falsk trygghet och komfort. Alla dessa studier i magnetröntgenmaskiner och de där man sätter elektroder på huvudet och mäter hur hjärnan reagerar vid meditation - visar varje gång att om vi bara vågar stanna, känna och betrakta det tillstånd vi är i och vågar prova något nytt och oprövat, öppnar du upp nya vägar i hjärnan.

Meditation hjälper oss att stilla sinnet och därmed bättre kunna uppfatta vår inre vanekommunikation, de känslor som väcks och konsekvenserna av detta om vi inte lyssnar. Så stanna upp en stund, ta några medvetna andetag, och lyssna till den inre kommunikationen. Väg budskapen på guldvåg, välj ut och uppskatta de vackraste av de dem som du vill ska påverka ditt liv. Att våga öppna oss inåt och se, känna med och lära om oss själva är den största vackraste gåva vi kan ge oss själva. Vi behöver inte vara mer eller mindre än dem vi är just nu, endast följa oss själva på vägen, och steg för steg lyssna och lära.