Se vad dina egna förväntningar skapar

Jag är en stor beundrare av Pema Chodron. Hon har en förmåga att formulera sig rakt till det mänskliga hjärtat. Just dessa ord träffar en plats i mig just nu.

"Awareness is the key. Do we see the stories that we're telling ourselves and question their validity? When we are distracted by strong emotion, do we remember that it is our path? Can we feel the emotion and breathe it into our hearts for ourselves and everyone else? If we can remember to experiment like this even occasionally, we are training as a warrior. And when we can't practice when distracted but KNOW we can't, we are still training well. Never underestimate the power of compassionately recognizing what's going on."


Jag hade nyligen en upplevelse som hjälpte mig tillbaka till VÄGEN. Jag upplevde att en vän sårade mina känslor. Att ge dessa känslor full uppmärksamhet gjorde att jag tydligt såg att den här personen inte egentligen vill ta någon hänsyn eller vill vara min vän. Sen såg jag att känslorna var bundna till illusionen att vi var vänner. Min förväntan på denna person skapade besvikelsen. Jag sårade mig själv genom att inte vilja se sanningen. Jag kunde lätt ha blivit mycket mer arg, börjat känna mig otillräcklig, fantisera att "jag gjort ngt fel" gentemot den andre osv. Och så gör vi ju vanemässigt, skapar "tillägg" till en situation eller relation. Det är dessa tillägg som gör oss ofria eller sårar oss. Vi ger en situation eller relation mer eller mindre värde utifrån våra förväntningar. Sen går det inte som vi vill och vi blir ledsna eller arga, ser inte vår egen snara. Medveten medkänsla med mig själv här, att se mina missbedömningar, gjorde också att jag inte kritiserade den andre uttryckligen, och då slapp jag skapa den smärtan också.


Så här kan vi också bete oss runt t.ex. julfirandet. Jag hörde nyss en person resonera så här: "Nu är vi snart lediga, det är jul och det ska bli så mysigt och trevligt att bara få vara tillsammans, äta gott och bara vara". Det här tillägget, i detta fall är orden "mysigt och trevligt" kan vara vanskliga även om det verkar bara vara oskyldiga ord man hasplar ur sig. Om vi inte inser att alla andra har olika definitioner på ordet trevligt än vi har, eller inte alls strävar efter trivsel, så kommer vi troligen att bli besvikna på oss själva eller någon annan, tycka att de är otrevliga eller något annat som inte stämmer med vår förväntan. Vi skapar här ett onödigt lidande för oss själva. Och det här exemplet är ju ändå ett av de mer harmlösa vi ofta ändå lärt oss uthärda.


Om vi vill leva lite mer avslappnat, behöver se vilka tillägg och förväntningar vi bär på och se att de tillhör oss, mer än situationen eller den andra personen. Ibland tror vi också blint på andras tillägg, och de kan ju inte heller alltid leva upp till sina egna förväntningar heller, så allt blir liksom en soppa om vi inte ser klart.
Min pappa hade stukats lite för ofta i livet. Han försökte skydda mig genom att säga "Ha inte för höga drömmar då blir du bara besviken". Men jag ville inte leva negativt desillusionerad, och reagerade motsatt på detta. Bestämde mig för att hellre bli besviken då och då, än att svika mina drömmar. Denna inställning har verkligen hjälpt mig att lyssna till hjärtat, ta emot livet i sin helhet och göra något av de möjligheter jag fått. Med detta vill jag nog säga att man inte ska sluta ha förväntningar, bara vara medvetna om att det inte finns något "jag" eller "du" som ska behöva klandras eller prisas för resultatet. Låga förväntningar kan skänka oss sinnesfrid och positiva överraskningar, höga förväntningar gör att vi anstränger oss och skapar saker som kan skänka glädje. För låga eller höga förväntningar gör oss sårbara, men också mer medvetna och ödmjuka.

Medvetenheten och medkänslan öppnar för toleransen, förståelse och förlåtelse för alla de misstag vi och andra gör hela tiden.

Vem är det som mediterar, som söker och försöker?

Tar vi bort ordet "jag, mig, mitt" ur vår kommunikation...så förändras eller sker ingenting, livet flyter på som om inget har hänt. Och om vi riktar uppmärksamheten till detta jag, försöker hitta det, kan vi inte finna det någon stans. Kan du ta på eller hitta tankarna, eller se var alla tankar kommer ifrån? Eftersom det vi tänker inte går att finna,  så finns "jag-tanken" heller ingenstans att finna. Jaget är helt enkelt en berättelse vi lever igenom, en samling tankar och minnen som om de försvann inte skulle ändra någonting här och nu, utom att vårt sinne skulle befrias från den tolkning det lägger på nuet inifrån den här berättelsen. Vi skulle istället fritt kunna ta del av nuet, utan den mask som jaget håller så kär och relatera igenom. Jaha tänker du kanske, vem vill tappa "jaget", stå där naken utan skydd av titlar, meriter eller identitet. How sexy is that? Det verkar vara en både galen, tråkig och dum idé. Men, det är bara "jaget" som tycker det verkar trist och skräckslaget att föreställa sig detta. Hela livsupplevelsen är ju ändå här ändå, fast "jag" deltar i detta nu med "mitt" begränsade synsätt. Situationen kommer inte att förändras eller försvinna, du kommer inte att försvinna, eftersom jaget inte egentligen existerar utom i tanken, så förändras ju inte verkligheten.  


Min egen erfarenhet är att medkänsla är kvaliteten, en bro, mellan "mindfulness som något som jaget utövar", och att skifta dimension och släppa taget om sinnets aktiviteter och detta "jag" som verkar göra något. Medkänslan med alla dessa ansträngningar vi gör för att skydda och bevara detta jag, och dess naturligt ofullständiga, splittrade, overkliga eller instängda tillvaro luckrar upp misstänksamhet och paranoia. Rädslan att släppa jag-fixeringen smälter sakta när vi kan hålla alla smärtor, lust och olust, i famnen till de ger upp sin existens till kärleken. När vi tittar bortom alla dessa processer, riktar uppmärksamheten till det som hela tiden ser, och är här oavsett vad vi gör, återuppstår vi om och om igen i detta flöde av intryck som samma seende, samma osynliga varande, oavsett upplevelserna som skiftar. Att vila i medveten närvaro, den ulimata verkligheten, det icke delbara, innebär att inkludera allt, kunna känna allt, ta emot allt, och våga släppa allt vi känner och vet in i den stilla tomma rymden. Det kan ske i sin helhet fullt  spontant eller vi kan uppleva det öppnas över tid. Men då det sker är upplevelsen att "jaget" inte alls har med detta att göra, jaget kan egentligen inte påverka detta nu, samtidigt finns jaget med fullt och helt opåverkat inne i detta hela medvetande. 


Mindfulness är ett begrepp som verkligen har misstolkats, missförståtts, missbrukats och ryckt ur sitt sammanhang i vår tid. Men det förändrar ju inte att vi ändå kan finna detta varande. Ordet pekar mot sitt ursprung, men ordet är inte lika med slutdestinationen. Så varför leta efter mer, söka något annat än det som är här, när hela Livet, tillvaron, finns här, och öppet, utan förväntan, inväntar att vi ska anlända hit, hem, om och om igen. Och när vi väl landar här, märker vi att vi aldrig varit någon annan stans, någon gång.


"The mind gets in the way of mindfulness.  Minds can't be mindful, minds should drop. Mindfulness in Pali and Sanskrit, Sati and Smriti, are complex words and translations will never due justice...When we are mindful we are touching a completely different dimension. This explanation is lacking in today's meditation world. We make a fundamental mistake about who is meditating."  – Venerable Sudhammacara

Livets ljuvliga sköra sköna storhet

Hemkommen från soliga Californien, och har nu påbörjat en lärarträning: "Natural Awakening, Nondual Advanced Training", och jag finner mig både entusiastisk och "mörbultad". Upphängd och nersläppt kan man säga. Tacksamheten lyser ändå genom trötthet och jetlag. Känner mina mungipor dra uppåt hela tiden, så nöjd med att ha funnit fördjupning i det jag visste fanns på vägen. Utan kompromisser en naturlig närvaro och att vara, utan ansträngning i helhet och kontakt. 

Men trots att vi kan vilja bli fria i sinnet, klarsynta och fridsamma upptäcker man att det kräver ett offer. Att verkligen släppa de föreställningar och förhållningssätt som ligger djupt i vägen, det blir en brottningsmatch med det bekväma egot. Det är det enklaste av det enklaste att vara fri, bara vi kan genomskåda hur vi skapar ofriheten. Vi kan i det oändliga utforska och bli mer medvetna om livets innehåll, lära oss att förhålla oss till ditt och datt, men friheten kommer då vi även kan släppa in lite mer rymd och vila i livets outgrundliga seende medvetenhet.

Jag upptäckte också hur mycket jag hittills släppt, hur fri och exponerad jag ändå kan vara utan att behöva skydda eller förklara. Det underbaraste ögonblicken är i alla fall jag exponeras för livet fullt, känner av mitt  hjärta och själ. Denna skörhet, som är så ljuvlig och gör oss fyllda av förundran när vi känner livets stora skönhet och stillhet växa inombords. Jag inspireras också av citatet nedan, som så väl beskriver detta allmänmänskliga men även förklarar ett buddhistiskt begrepp.

"Om vi skulle fråga Buddha,"Vad är bodhichitta?"han kan säga oss att detta ord är lättare att förstå än att översätta. Chitta: "sinne" och även "hjärta" eller "inställning." Bodhi betyder "uppvaknad", "upplyst" eller "fullständigt öppen." Ibland kalls det helt öppna hjärtat och sinnet av bodhichitta, en "soft spot", en plats som är sårbar och mjuk som ett öppet sår. Detta jämställs, delvis med vår förmåga att älska. Även den grymmaste har denna mjuka plats. Även de mest aggressiva djur älskar sin avkomma. Som Trungpa Rinpoche uttryckte det, "Alla kan älska något, även om det endast är  tortillas." - Pema Chodrön