Jag började utforska min egen inre kommunikation för ett antal år sedan. Märkte att jag slentrianmässigt kommenterade mig själv negativt även när jag gjorde små oförargliga misstag genom att säga tex."Åh så dum jag är" eller "Gud vad klantig jag är" osv. Men var det sant att jag var dum eller klantig? Oavsett sanningshalten så kritiserade jag mig själv med nedsättande ord på ett negativt sätt. Och resultatet blev att luften gick ur och jag också kände mig sämre än jag skulle gjort om jag hade sagt något mer medkännande eller tom. uppmuntrande som "Hoppsan, där har jag mer att lära" eller "Jag får visst pröva ett annat sätt". Att se och kunna vända detta kändes verkligen som en seger för mig. Samma sak händer när vi tänker negativt om andra. Vi förknippar en negativ känsla med ett beteende eller egenskaper vi inte gillar hos en person vi möter. Detta kan komma att färga både relationen och kommunikationen generellt om vi inte blir medvetna om detta. Ofta kan det bli riktigt trassligt för oss när vi inte är medvetna om vilka budskap vi ger oss själva. Om man gör som jag gjorde, går omkring och säger till sig själv "jag är dum" kan det få konsekvenser. Jag blev mån om att inte känna mig dum, och undvika att situationer som kunde riskera att jag upplevde mig dum.
Jag blev nu botad från detta på en av mina första meditationsretreater. En av de första dagarna ställde jag en fråga till läraren om hur jag kunde bemöta en svår upplevelse jag hade i meditationerna. Hon såg bestämt på mig och sa "Du som hållit på så länge, och du vet inte hur du ska bemöta detta?" (Hon måste ha blandat ihop mig med någon annan, för jag var ju nybörjare.) Jag blev helt stum, reagerade med skam, eftersom jag ju "borde" ha vetat detta, jag kände mig sååå dum. Jag låg en hel natt och skämdes, både för att jag kände mig dum och för att det verkade ju vara "sant" också. Sen började jag plötsligt "vakna". Läraren hade verkligen omedvetet speglat hur jag brukade kommunicerar till mig själv därför blev lidandet dubbelt hårt. Plötsligt kände jag mig stark, kände medkänsla med mig själv som velat lära men bemöttes av nedlåtenhet. Lärarens arrogans spädde ju på min egen självkritik. Jag såg att mina inre nedsättande budskap aldrig hjälpt utan stjälpt mitt självförtroende istället. Detta är som ju alla förstår oerhört begränsande att omedvetet gå omkring och försöka skydda sig på det sättet.
Vi har alla olika omedvetna vanemönster som skyddar oss från att "må dåligt" i onödan. Samtidigt tror vi på budskapen vi säger till oss själva (kanske vi också fått budskap det från omgivningen, i familjen eller skolan tex.) och därför tror vi på att vi förtjänar detta lidande. Budskapen har gjort oss till dem vi anser oss vara, som en identitet. Medvetenheten om budskapen gör oss fria att välja. Det samma gäller positiva budskap, som ju skapar bättre förutsättningar, men är vi omedvetna kan även dessa begränsa oss om vi tex. alltid tror att vi måste få positiv feedback, vara "duktiga" eller "glada" för att må bra eller ge omgivningen det vi tror den behöver.
En mammaledig deltagare på en mindfulnesskurs upptäckte att den irritation och stress hon byggde upp på dagarna berodde på att hon inte lyssnade på sina grundläggande behov. Hon tog tex. sällan paus för att äta eller gå på toaletten, istället hon såg till barnens behov strots att kroppen signalerade panik för att den var hungrig och kissnödig. Detta byggde upp fysiska spänningar, trötthet och skuldkänslor för tålamodet med barnen blev lidande. Vilken lättnad hon upplevde när hon såg att paniken i kroppen var en "god" signal som ville hjälpa henne att se och välja att äta och tömma blåsan.
Känslor är bara, de är varken bra eller dåliga, de ger information om vad vi behöver, vad vi kan välja för att nå harmoni eller konflikt. Så även en negativt laddad känsla ger oss värdefull information. Men lyssnar vi inte så skruvas volymen upp och vi skuldbelägger känslorna istället för det som orsakar dem. Som vanemässiga beteenden, budskap eller tankar som är skadlig för oss. Det är väl trösterikt att veta att varje gång du är medvetet närvarande med känslor som tex. skam, rädsla eller osäkerhet, har du din chans att släppa ett gammalt vanemönster som direkt vill styra dig till falsk trygghet och komfort. Alla dessa studier i magnetröntgenmaskiner och de där man sätter elektroder på huvudet och mäter hur hjärnan reagerar vid meditation - visar varje gång att om vi bara vågar stanna, känna och betrakta det tillstånd vi är i och vågar prova något nytt och oprövat, öppnar du upp nya vägar i hjärnan.
Meditation hjälper oss att stilla sinnet och därmed bättre kunna uppfatta vår inre vanekommunikation, de känslor som väcks och konsekvenserna av detta om vi inte lyssnar. Så stanna upp en stund, ta några medvetna andetag, och lyssna till den inre kommunikationen. Väg budskapen på guldvåg, välj ut och uppskatta de vackraste av de dem som du vill ska påverka ditt liv. Att våga öppna oss inåt och se, känna med och lära om oss själva är den största vackraste gåva vi kan ge oss själva. Vi behöver inte vara mer eller mindre än dem vi är just nu, endast följa oss själva på vägen, och steg för steg lyssna och lära.
