Igår fick jag en ny idé, som utmanar mina planer och det jag känner mig trygg med just nu. Det händer mig ofta, så jag är lite van, men ändå... ändå känns det jobbigt känslomässigt att röra om i grytan igen. Varje gång är det ändå som att hoppa rakt ut i tomma intet... Ska jag våga ta det där steget? Eller är jag "inte riktigt klok"?
Vad består de motstridiga tankarna egentligen av? Vad är det som utmanas? I mitt fall är det rädslor som väcks. Känslor som väcks upp av ifrågasättande tankar. Men är de här tankarna vettiga då? Jo en del av dem är sunda. Att kasta mig ut just nu kan vara en för snabb impulshandling, och det vore i detta fall "huvudlöst" av mig. Jag behöver förnuftet också, behöver få grunda beslutet. Men det vore väl "hjärtlöst" att låta bli att följa den härliga känslan, att inte ta steget? Att köra över hjärtats glädje är alltid tragiskt, så jag behöver lyssna till hjärtat ännu lite djupare. Vad betyder egentligen den här "drömmen" jag fått till mig?
Meditation hjälper mig att vara i frid, mitt i ett stomigt nu. Motstridiga inre och yttre omständigheter behövs begrundas i ett nytt perspektiv. Nuets perspektiv, som kan omfamna alla sinnets rörelser och reaktioner. När jag mediterar sjunker röran successivt undan och allt kan få stillna och klarna.
Undervisning i mindfulnessmeditation brukar peka mot att "bara vara" i nuet. Det betyder ungefär att betrakta alla känslor och tankar utan att döma eller vilja förändra dem. Att vara i neutralitet, med medkännande och delaktighet, där vi vilar i medvetenheten om upplevelsen och inte köper alla tolkningarna av det vi upplever. Vi bekraktar objektivt det vi upplever subjektivt, utan att ta avstånd till nuets innehåll. Abstrakt? Ja detta behöver man träna på genom övningar i tex.meditation. Det låter krångligt i text och tanke, men känns enkelt och självklart när vi upplever det.
Att följa drömmar som känns rikitig sanna, brukar för mig föredla en känsla av kraft och positiv anda. Som frisk luft plötsligt blåser genom rummet. Men det finns ALDRIG några garantier...glöm det! Livet skapas nu, vad som kommer bakom hörnet kan vi inte veta. Vi kan bara veta att vi är beredda att möta livet även i nästa ögonblick. Att släppa taget om att "jag måste veta först" eller få garantier, är bara ett sätt för oss att försöka förlänga den trygghet vi tror att vi har. Men vi kan inte stoppa livets flöde, vi bara tror det. Kollektivt finns det en rädsla för att åldras tex. Vi vill gärna ha ett liv utan rynkor, valkar och veck.(Därför har alla tidningsomslag unga vackra ansikten. Det är attraherar oss effetktivt, för det är vad vi vill se.)Vi är besatta av det släta, det oförbrukade och försöker vinna mot tiden(med krämer, spakurer, yoga mm). Men eftersom vi lever efter tidsbegreppet, så är ju även tidens villkor inbygga i vårt undermedvetna dvs. att vi kommer att förlora ungdomen till tiden. Därav paniken.
Paradoxen vi behöver förhålla oss till medvetet, är att vi också faktiskt är i tidlösheten, och den kan vi inte förlora. Vi kan inte förlora det eviga inom oss. Men för att vara i evigheten så behöver vi släppa besattheten av det relativa, dvs det vi mest identifierar oss med, vårt tidsbundna jag. Mystiker vittnar om denna "sanning", men eftersom tanken är bunden till tiden, så förstår vi inte detta genom att tänka på det. Vi behöver även släppa identifieringen med tankarna för att finna friheten i livet nu.
Att följa drömmar som känns rikitig sanna, brukar för mig föredla en känsla av kraft och positiv anda. Som frisk luft plötsligt blåser genom rummet. Men det finns ALDRIG några garantier...glöm det! Livet skapas nu, vad som kommer bakom hörnet kan vi inte veta. Vi kan bara veta att vi är beredda att möta livet även i nästa ögonblick. Att släppa taget om att "jag måste veta först" eller få garantier, är bara ett sätt för oss att försöka förlänga den trygghet vi tror att vi har. Men vi kan inte stoppa livets flöde, vi bara tror det. Kollektivt finns det en rädsla för att åldras tex. Vi vill gärna ha ett liv utan rynkor, valkar och veck.(Därför har alla tidningsomslag unga vackra ansikten. Det är attraherar oss effetktivt, för det är vad vi vill se.)Vi är besatta av det släta, det oförbrukade och försöker vinna mot tiden(med krämer, spakurer, yoga mm). Men eftersom vi lever efter tidsbegreppet, så är ju även tidens villkor inbygga i vårt undermedvetna dvs. att vi kommer att förlora ungdomen till tiden. Därav paniken.
Paradoxen vi behöver förhålla oss till medvetet, är att vi också faktiskt är i tidlösheten, och den kan vi inte förlora. Vi kan inte förlora det eviga inom oss. Men för att vara i evigheten så behöver vi släppa besattheten av det relativa, dvs det vi mest identifierar oss med, vårt tidsbundna jag. Mystiker vittnar om denna "sanning", men eftersom tanken är bunden till tiden, så förstår vi inte detta genom att tänka på det. Vi behöver även släppa identifieringen med tankarna för att finna friheten i livet nu.
Mindfulnessmeditation är en av vägarna som leder bortom tiden. Mindfulness, både som begrepp och tillämpning kommer från buddhismen. Kort beskrivet, inom buddhismen är tomhet(sunyata), nirvana dvs "självuppgivande" själva målet. Detta ses som en befrielse från upprepandet av karma. Karma som innebär att vi sitter fast i upprepande av lidandet. Tomhet på form och tid är något eftersträvansvärt för buddhister. Siffran "0" kommer ju också från en indisk idé ursprungligen. Innan dess hade européerna (grekerna) inget sätt att avgränsa "ingenting" som summan av någonting. Vi i väst använder siffran noll dagligen, men tomhet, eller den totala förlusten av något, är ändå ett begrepp vi västerlänningar fortfarande brottas med.
Men om jag inte är buddhist då, eller inte gillar tanken på "självuppgivandet" som mål i livet?
Men om jag inte är buddhist då, eller inte gillar tanken på "självuppgivandet" som mål i livet?
Ok, vill jag leva mer med frihet då, med mer mod?
Mindfulness är ett modeord nu, konstigt nog. Vi svänger oss kanske lite ogenomtänkt med att vilja vara medvetna i nuet. Men vad innebär det då... att vara närvarande i nuet. Det innebär att vara naken och fri inombords, fri från att grubbla över vad som hände då och vad som ska komma sen. Nuet är både något påtagligt konkret, självklart enkelt men också något väldigt djupt. Kanske är det därför vi ändå värjer oss, flyr bakåt och framåt, trots möjligheterna som står oss till buds här i varje ögonblick. "Då", "om" och "när", känns tryggare än "nu", konstigt nog. Vi tycker om nuet när det känns glatt, lungt, energifyllt, osv, men tycker illa om nuet när det känns utmanande, stressigt, tråkigt, smärtsamt osv. Vi försvarar oss därför ganska sofistikerat emot nuets inflytande. Allt detta är väl bekant för de flesta. Men hur står man då ut med nuets okontrollerbarhet och oförutsägbarhet? Hur kan vi våga vara här fullt ut?
Vågar jag släppa taget om investeringarna jag har lagt in i en framtid? Vi upplever det som att livet går att kontrollera en smula om vi lever det i förväg. Om vi tänker ut vägen så är vi skyddade mot allt som kan störa nuet sen. Paradoxen är att framtiden också är ett nu, när du kommer "dit". Du kommer egentligen aldrig fram till något "dit", för allt du upplever när du är"där" är ju ett "här". Vi kan inte uppleva något "där" förrän det blir ett "här". Och om vi inte gillar, eller har svårt att vara i vårt "här och nu" så missar vi "det" i framtiden också.
Vi behöver börja våga vara "här & nu" NU! Fantasin spelar oss ett spratt och den påverkar oss i nuet. Vi kan skapa fantastiska drömmar. Men vi behöver samspela med nuet, för att de ska förverkligas. Så om jag tror något ska ske först sen, inte nu, så kommer du med stor sannolikhet inte att uppleva detta, eftersom verkligheten bara kan upplevas i ett nu. Om man ska tro de gamla vise så existerar tiden enbart som en känsla egentligen. Allt finns redan...
Nåja, jag tänkte inte skriva mer i den riktningen idag...
Jag ska göra som indianerna gör: "Kill my Visions" dvs släppa allt annat och ta drömmen till nuet :)
Mindfulness är ett modeord nu, konstigt nog. Vi svänger oss kanske lite ogenomtänkt med att vilja vara medvetna i nuet. Men vad innebär det då... att vara närvarande i nuet. Det innebär att vara naken och fri inombords, fri från att grubbla över vad som hände då och vad som ska komma sen. Nuet är både något påtagligt konkret, självklart enkelt men också något väldigt djupt. Kanske är det därför vi ändå värjer oss, flyr bakåt och framåt, trots möjligheterna som står oss till buds här i varje ögonblick. "Då", "om" och "när", känns tryggare än "nu", konstigt nog. Vi tycker om nuet när det känns glatt, lungt, energifyllt, osv, men tycker illa om nuet när det känns utmanande, stressigt, tråkigt, smärtsamt osv. Vi försvarar oss därför ganska sofistikerat emot nuets inflytande. Allt detta är väl bekant för de flesta. Men hur står man då ut med nuets okontrollerbarhet och oförutsägbarhet? Hur kan vi våga vara här fullt ut?
Vågar jag släppa taget om investeringarna jag har lagt in i en framtid? Vi upplever det som att livet går att kontrollera en smula om vi lever det i förväg. Om vi tänker ut vägen så är vi skyddade mot allt som kan störa nuet sen. Paradoxen är att framtiden också är ett nu, när du kommer "dit". Du kommer egentligen aldrig fram till något "dit", för allt du upplever när du är"där" är ju ett "här". Vi kan inte uppleva något "där" förrän det blir ett "här". Och om vi inte gillar, eller har svårt att vara i vårt "här och nu" så missar vi "det" i framtiden också.
Vi behöver börja våga vara "här & nu" NU! Fantasin spelar oss ett spratt och den påverkar oss i nuet. Vi kan skapa fantastiska drömmar. Men vi behöver samspela med nuet, för att de ska förverkligas. Så om jag tror något ska ske först sen, inte nu, så kommer du med stor sannolikhet inte att uppleva detta, eftersom verkligheten bara kan upplevas i ett nu. Om man ska tro de gamla vise så existerar tiden enbart som en känsla egentligen. Allt finns redan...
Nåja, jag tänkte inte skriva mer i den riktningen idag...
Jag ska göra som indianerna gör: "Kill my Visions" dvs släppa allt annat och ta drömmen till nuet :)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar