Äventyr i nuet, barfota i gräset.

Mindfulness, att vara i nuets energi. Nuet är kopplat till det okända, "att inte veta" och om vi kan stå "nakna" i nuet då öppnar livet upp sin härlighet. Att gå barfota i det bleka vintertorra gräset känns som en bra parallell. Vi vet inte riktigt vad som väntar där att trampa på. Det känns nytt att gå utan skor igen och kan blir till ett litet hisnande äventyr. 

Mina skogspromenader påverkar mig ofta starkt och väcker skrivlusten. Jag har i dagarna yrvaken upptäckt ett nytt vägval i livet. När betydande steg nalkas kan upplevelsen av stor iver och ett stort hisnande i maggropen komma. Idag tog jag med mig något in från skogen som känns som en stor klarhet, men sen i ord inte är lika lättuggat. Och när jag började skriva så kom inte riktigt orden på det sätt jag hade tänkt (som om det nån gång gör det ;). Nåja det är bara en hop betraktelser och perspektiv samlade i nuet.

Nuet som vi upplever det kanske känns logiskt och linjärt om vi tänker på och sorterar intrycken efter våra givna  mallar. Men när vi bara betraktar varje ögonblick så ser vi att det inte finns några samband alls mellan det som observeras... fast vi vill så gärna se och skapa mönster... och vi gör det också hela tiden... fast i tanken... och det har ju ingenting att göra med det som uppstår och passerar i ögonblicket... för det har ju ganska lite med tanken att göra... fast när vi tänker på det så fastnar ju tanken där och sorterar in upplevelsen blixtsnabbt. Och vi vill se det så, annars faller bilden av vad vi vill se samman i varje stund, och för att inte känna detta så återupprättar vi världen igen av vår vilja att återskapa det vi är vana att förhålla oss till. Eftersom vi delar bilder av världen medvetet och omedvetet, så återskapar vi det vi vill se också tillsammans.
Synkronicitet tex. är då vi får känslan av samband och en aning om en omedveten känsla eller tanke bekräftad. Déjavu är också ett liknande fenomen. Vi upplever tidlösheten helt kort och därmed kan vi ligga före tanken med själva upplevelsen. Vi tolkar det som om vi upplever det en gång till. Detta är som det är, varken bra eller dåligt. Bara bra att genomlysa så att vi kan välja lite mer medvetet vad vi "tror på" eller känner att vi vill följa. Det kan verkligen vara en befriande känsla att släppa tvånget att etikettera upplevelserna, att de inte behöver dominera och därmed styra in oss i upprepning.

Att inte veta... här finns äventyret!